Skrev inget igår. Vet inte varför, det bara blev så. Sov länge med dottern, städade, var ute och åt middag och hade ett par vänner över på kvällen. De slutade med att vi blev lite salongs och det i sig resulterade i att jag idag inte mår vidare bra i kropp och själ.
Har varit ensam hemma sen dottern gick till skolan imorse. De åker till sin pappa idag, så bara jag och lillkillen kvar. Han ska jag hämta ifrån dagis om en timme. Sen fredagsmys på det.
Usch. Ingen bra dag idag. Saknar och har ont i hjärtat. Vet inte ifall jag ska ladda hem Tinder igen, bara för att. Har ju fungerat tidigare, alla mår lite bättre av uppmärksamhet. Men den här gången känns det annorlunda. Det känns fel på nåt sätt, men varför?
Det har gått en månad sedan J lämnade mig. En månad exakt just nu, nästan på minuten. En månad sen han lät sin dysfunktionella sida ta över hans liv. Och det är väl klart att jag får sakna. Det är väl min fullständiga rättighet att få leva ut mina känslor. Känna efter. Tillåta mig själv att vara ledsen och tillåta mig själv att känna att J fattas mig. Jag har varit distraherad av annat nu enda sedan han fattade sitt beslut. Flyttat runt, fixat, tacklat oändliga sms ifrån J, roat barn, flyttat hem, sprungit på sjukhus och inte en endaste gång har jag tillåtit mig själv att ha ett mindre sammanbrott och bara sätta mig ner och grina en stund i min ensamhet. Nä, jag ska vara stark och duktig. Stå på två ben och ta hand om tre barn, samt vara den som är någorlunda stabil.
Men vem ska jag skrika på? Vem ska jag spy ut mina innersta känslor för? Egentligen skulle jag behöva göra det på J, för att på nåt sätt deklarera min smärta. Slå, skrika och gråta, så länge som jag behöver. Men då det inte är möjligt, så får jag hitta andra vägar.
Det blir Tinder samt långfilm ikväll och stor balluns med 20-tals tema imorgon. På måndag börjar jag jobba igen, vilket är bra, med alla rutiner och kollegor.
Sista dagen på min semester. Vilken jäkla sommar det blev...
